Planbestämmelser

I en detaljplan ska kommunen bestämma och ange gränserna för vad som är allmänna platser (offentlig plats avsedd för gemensamt behov), kvartersmark och vattenområde. Efter detta väljer kommunen vilka planbestämmelser som behövs för att uppnå detaljplanens syfte. Inom respektive område kan bestämmelser anges som styr hur områdena får användas. För att reglera utformningen av områdena används egenskapsbestämmelser och för att planen ska vara möjlig att genomföra kan olika administrativa bestämmelser tillföras.

I plan- och bygglagen regleras både vilka bestämmelser en detaljplan måste innehålla (markanvändning och genomförandetid) och vilka den får innehålla. En detaljplan får inte innehålla fler bestämmelser än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med planen.
Huvudregeln är att kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Kommunen kan dock bestämma att kommunen inte ska vara huvudman, detta innebär ett så kallat enskilt huvudmannaskap. Det är också möjligt att inom en och samma detaljplan ha olika huvudmannaskap för allmänna platser. Kommunen måste redovisa särskilda skäl för att överlåta huvudmannaskapet på någon annan.

Bestämmelser om allmänna anordningar på enskild mark innebär en inskränkning för fastighetsägaren. Exempelvis att marken ska vara tillgänglig för ledningar eller allmän gång- och cykeltrafik. Det innebär en begränsning för fastighetsägaren att använda marken. Det medför dock inte automatiskt någon rätt för kommunen att ta marken i anspråk förrän servitut eller andra rättighetsupplåtelser har tillkommit.

Det går inte att kräva att en viss planbestämmelse omedelbart genomförs så snart beslutet att anta detaljplanen vunnit laga kraft. Sådana krav kan normalt ställas först då en åtgärd vidtas, exempelvis vid bygglov eller tillståndsgivning enligt miljöbalken. Det kan till exempel gälla bestämmelser om gränsvärden för vissa störningar, som när de införs i planen blir styrande för efterkommande prövningar enligt miljöbalken. Det går alltså inte att med en detaljplan tvinga fram en önskad utveckling eller förändring.

Trafikområde är samlingsnamnet för olika användningar av allmän plats som har med trafik att göra. Gatans trafikfunktion, tillgängligt gaturum och den omgivande bebyggelsens användning, som till exempel bostäder, skolor eller affärscentra, ger förutsättningar för att bedöma och bestämma typen av trafikområde. Eventuella särskilda åtgärder för hastighetsdämpning, trafikslag (bil-, gång-, cykel-, kollektivtrafik med flera) eller tidsbegränsning av trafik regleras bäst i den lokala trafikförordningen. Sådant som går att styra på annat sätt, till exempel med lokala trafikföreskrifter, bör ej regleras i en detaljplan. Planbestämmelser om till exempel hastighet och trafikbegränsningar är därför olämpliga att använda.
Trafikområde kan enligt Boverkets rekommendationer (PBL Kunskapsbanken) delas in i: GENOMFART, INFART, HUVUDGATA, LOKALGATA, INDUSTRIGATA, BUSSGATA, GÅNGFARTSOMRÅDE, GCM-VÄG, GÅGATA och P-PLATS. Trafikkontoret anser dock att beteckningen GÅNGFARTSOMRÅDE är olämpligt. Lagstiftningen ställer vissa utformningskrav på gångfartsområden, vilket kan vara svårt att garantera i detaljplaneskedet. Regleringen kan överklagas om den inte är utformad enligt kraven. Regleringen gångfartsområde kan tillämpas där det är lämpligt även om detaljplanen inte anger det.

För alla gatutyperna gäller att bestämmelserna inrymmer de vanliga arrangemangen av trafikanordningar, planteringar, gräsytor, hållplatsskydd, kiosker med mera. I känsligare miljöer, till exempel i centrumlägen eller i nära anslutning till bostäder, bör läget för exempelvis hållplatsskydd, kiosker och toaletter bestämmas i planen.

Boverket har valt att gruppera de olika beteckningarna för trafikområde enligt följande:

GENOMFART, INFART och HUVUDGATA:

• ingår i sammanhängande huvudnätet
• med hög framkomlighet
• stort korsningsavstånd
• stort trafikflöde
• få tomtutfarter
• separata gång- och cykelbanor
• bör medge hög hastighet utan att äventyra säkerheten
• oftast olämpligt med gatuparkering

LOKALGATA, INDUSTRIGATA och BUSSGATA:

• avgrenat från huvudnätet
• ingår i lokalnätet
• lägre framkomlighet
• litet trafikflöde
• många tomtutfarter
• normalt cykeltrafik på körbanan, ibland även gångtrafik
• utformning som leder till låg hastighet
• parkering beslutas genom lokala trafikföreskrifter

GÅNGFARTSOMRÅDE, GÅGATA och GCM-VÄG:

• utgör fotgängarområden
• GCM-väg tillåter även cyklister och mopedtrafik

P-PLATS:

• parkering av alla slags fordon på allmän plats

I allmänhet får parkering av fordon också anordnas inom trafikområden, med så kallad gatuparkering. Parkering på allmän plats för vilken kommunen är huvudman kan i princip endast upplåtas på kortare tid, och det är därför inte möjligt att bilda rättigheter för fastigheters enskilda användning, till exempel servitut eller gemensamhetsanläggning, för detta på sådan mark.

Ändamålet TORG inrymmer kiosker och serveringar, torghandel, kollektivtrafik med hållplatsskydd samt parkeringsplatser. Om någon av dessa funktioner ska ha en dominerande omfattning eller om torgets utformning så motiverar bör användningen preciseras, till exempel BUSSTORG.