Ett lågfartsområde eller en lågfartsgata karaktäriseras av att gatan eller området utformas för att uppnå en lägre hastighet än grundhastigheten för de fordon som färdas där och så att samspel med och anpassning till övriga trafikanter som gående och cykliste kan uppstå. Som gående och cyklist ska det kännas inbjudande att färdas eller vistas på gatan, medan bilar och lastbilar ska kunna ta sig fram vid behov.
Lågfartsgator/-områden kan utformas friare, mer diversifierat och bättre anpassat för att fungera väl för flera olika trafikslag och behov samtidigt, än vad som är möjligt att göra i fallen då en gata regleras som t ex gångfartsområde eller gågata.
Oftast används olika former av hastighetsdämpande åtgärder såsom gupp eller sidoförskjutningar på en lågfartsgata/-område. Det kan även innebära en helhetsutformning av det totala gaturummet. Utformning beror på var i staden man är och vilka förutsättningar och behov som finns där.
Grundhastigheten 50km/h gäller i ett lågfartsområde men ofta sätts en sk. rekommenderad hastighet till t ex 30km/h, sk ”blå-30”, med hjälp av särskilt vägmärke. Den rekommenderade lägre hastigheten ger en extra signal till bilisten att förhållandena är sådana att det är lämpligt att färdas med lägre hastighet än den högsta tillåtna och att det kan dyka upp hinder, gupp, möblering, oskyddade trafikanter mm i körbanan utan särskild förvarning.
Enklare form av lågfartsgata/-område
Används traditionellt i Göteborg i främst befintliga bostadsområden i förutbestämda s.k. ”blå-30”-enklaver. Denna variant av lågfartsgata karaktäriseras ofta av att biltrafiken hastighetssäkras med farthinder till max 30 km/h i några snitt, vägmärke blå max 30/km/h sätts vid in- och utfarter till området och övrigt görs oftast inga större ombyggnader. På sådana gator finns oftast redan gångbana/trottoar på en eller båda sidor och övriga trafikslag färdas ofta i blandtrafik i körbanan. Gatan har vanligtvis relativt låga biltrafikflöden.
Mer avancerad form av lågfartsgata/-område
Biltrafiken hastighetssäkras via gaturummets totala utformning och möblering utan att man för den sakens skull skarpt reglerar bil- och cykelhastighet ända ner till gångfart. Det är viktigt att trafiktempot naturligt dämpas och samspelet ökar via hela gatans utformning och användning.
Gående och cyklister ska känna sig inbjuda att nyttja gatan och ges möjlighet att röra sig fritt tvärs och längs gatan utan att bli hindrad av stora mängder biltrafik. På en lågfartsgata kan det t ex hända att bilar måste stå och vänta på att ett fordon framför som stannat till för t ex lastning/lossning medan gående och cyklister lätt ska kunna passera och fortsätta utan att bli fördröjda eller hindrade.
En av de stora fördelarna med en lågfartsgata är flexibiliteten i olika möjliga utformningar anpassat till behoven samt möjligheten att även cyklister kan färdas något mer fritt på gatan, jämfört med gator som är striktare reglerade som gångfartsgator eller gågator.
En lågfartsgata kan även tillåta och fungera bättre totalt sett för en gata som behöver tillåta mer frekvent, om än inte stor, biltrafik i samspel med gående/cyklister än vad många andra alternativ gör.
Observera att gator som helhetsutformas utan trottoar eller tydlig gångbana ofta upplevs svårare att förstå, orientera sig på och använda sig av för många barn, äldre och personer med funktionsvariationer. Hänsyn ska tas till detta tas vid utformning av lågfartsområde/lågfartsgata, särskilt anpassat stråk för gående ska som regel ordnas.
Ett särskilt anpassat stråk kan t ex innebära att gående ska kunna orientera sig och röra sig längs fasad eller via ledning av möblering, ledstråk etc. Det ska även finnas ställen där det är tydligt att man får och kan passera tvärs gatan på ett tryggt sätt.
Lågfartsområde används främst i det lite mindre, lokala nätet. Det kan användas i hela staden, där behoven för de gående är stora och där det inte är lämpligt eller önskvärt att begränsa cyklisters framkomlighet eller biltrafikens tillåtlighet att nyttja gatan, utan att för den saken skull inte heller bjuda in till höga cykelhastigheter eller höga biltrafikflöden. Anslutande gator och fastighetsin-/utfarter kan finnas i olika utsträckning.
Lågfartsgator är som regel inte lämpliga att trafikeras av kollektivtrafik eller genomgående tung trafik.
Utformningen behöver nogsamt anpassas till behoven och funktionerna på den aktuella gatan och kan därför se lite olika ut från fall till fall.
Utformning
Nedan ges exempel på vanliga utformningssätt för den mer avancerade typen av lågfartsområde/lågfartsgata beroende på situation och förutsättningar:
- Utformningen avviker oftast från utformningen av traditionella gator
- Hela gatan kan där så är lämpligt utformas med ett gemensamt golv, i andra fall med olika ytskikt beroende på behov och funktion
- Gatan kan möbleras med t. ex. sittplatser, grönska och annan gatuutrustning
- Möbleringen ska hjälpa till att bryta av raka körlinjer och därmed sänka biltrafikens hastighet
- Kantsten (trottoarkant) eller regelrätt gångbana finns inte
- Det ska finnas genomtänkta stråk med god framkomlighet, tillgänglighet och trygghet för barn, äldre och personer med funktionsvariationer
- Stråk ska fungera även på de platser/gator där uteserveringar finns
- I många fall delas gaturummet inte in i köryta respektive gångyta, utan utformas med möbler/utrustning och ytskikt på ett sådant sätt att gatan tydligt uppfattas som en gemensam plats
- I vissa fall behöver körytan tydliggöras via materialval – särskilt på trånga gator som utformas med ett körfält kompletterat med mötesplatser
- Tillräckligt stor omöblerad yta ska finnas så att räddningstjänsten, renhållnings-/snöröjningsfordon och leveranser kan ta sig fram