Beläggningsskador på busshållplatser och bussterminaler är vanligt förekommande i de flesta kommuner. Detta visar sig vanligen i form av kraftig spårbildning. Spårbildningen är ej orsakad av nötning (dubbdäcksslitage) utan består av deformationer i beläggningslager och obundna underliggande lager. Deformationsspår bildas särskilt under varma sommardagar. Genom värmen sänks viskositeten på bindemedlet vilket gör asfaltbetongen instabil. Detta gäller i första hand gamla busshållplatser, vilka har slitlager av typen ABT med litet steninnehåll och AG som bundet bärlager.
På busshållplatser är det dessutom vanligt med ytskador på grund av olje- och bränslespill från bussar. Olje- och bränslespill löser upp asfaltbetongens bindemedel, stenen släpper och potthål uppstår. Detta problem finner man främst på bussterminaler där bussar står stilla under längre tid.
Spår i busshållplats påverkar såväl bussförare som passagerare negativt. Spårbildningen ger dels ökad snubbelrisk dels risk för nedskvättning i samband med regn. Dessutom försämras snöröjningen genom att plogskäret rider på spårbildningens ryggar och därmed lämnar kvar is och snö till nackdel för såväl förare som gående.
För hållplatslägen med frekvent busstrafik placerade i lutning bör man eftersträva hög friktion så att stopp och start underlättas.
Busshållplatser kan utformas och dimensioneras så att inte ovanstående olägenheter uppstår. Bussarnas hjullaster och lufttryck klaras genom att asfaltbundet bärlager och slitlager av skelettyp väljs eller att dessa ersätts helt eller delvis av cementbundna lager. Cement- eller bitumenbundna lager eller en kombination av dessa avgörs av antalet bussar som trafikerar respektive hållplats. För att klara beständighet mot olje- och kemikaliespill på bussterminaler är cementbaserade alternativ enda lösningen.
Målet är att uppnå samma underhållscykel på busshållplatser och bussterminaler som på intilliggande beläggningsytor.