Ett lågfartsområde eller en lågfartsgata karaktäriseras av att gatan eller området utformas för att uppnå en lägre hastighet än grundhastigheten för de fordon som färdas på det aktuella gatuavsnittet. Grundhastigheten 50km/h gäller men rekommenderad hastighet sätts oftast till 30km/h, sk ”blå-30”. Även andra rekommenderade hastigheter som t ex 20 km/h är idag tillåtliga enligt trafiklagstiftningen. Den rekommenderade lägre hastigheten ger en extra signal till bilisten att förhållandena är sådana att det är lämpligt att färdas med lägre hastighet än den högsta tillåtna och att det kan dyka upp hinder, gupp, möblering, oskyddade trafikanter mm i körbanan utan särskild förvarning.
Lågfartsgator/-områden kan utformas friare, mer diversifierat och bättre anpassat för att fungera väl för flera olika trafikslag och behov samtidigt, än vad som är möjligt att göra i fallen då en gata regleras som t ex gångfartsområde eller gågata. Gångfartsgata och gågata är t ex hårdare bundna av mer specifika, strikta delar i trafiklagstiftningen än vad en lågfartsgata är, vilket påverkar utformningen och möjlighet för olika trafikslag att nyttja gatan på det sätt som behövs i just det området, på just den gatulänken.
Oftast används olika former av hastighetsdämpande åtgärder såsom gupp eller sidoförskjutningar på en lågfartsgata/-område men det kan även innebära en helhetsutformning av det totala gaturummet, beroende på var i staden man är, vilka behov som finns på platsen/gatan, hur trafikeringen ser ut, trafikmängder, eventuella vistelsebehov och vilka anspråk på att korsa gatan som finns mm.
Enklare form av lågfartsgata/-område
Denna variant har traditionellt ofta använts i Göteborg, då främst i befintliga bostadsområden i förutbestämda s.k. ”blå-30”-enklaver. En sådan enklare variant av lågfartsgata karaktäriseras ofta av att biltrafiken hastighetssäkras med farthinder till max 30 km/h i några snitt, vägmärke blå max 30/km/h sätts vid in- och utfarter till området och övrigt görs oftast inga större ombyggnader. På sådana gator finns oftast redan gångbana/trottoar på en eller båda sidor och övriga trafikslag färdas ofta i blandtrafik i körbanan. Gatan har vanligtvis relativt låga biltrafikflöden.
Mer avancerad form av lågfartsgata/-område
Med denna variant hastighetssäkras biltrafiken via gaturummets totala utformning och möblering samtidigt som gångtrafik och cykeltrafik kan inbjudas att nyttja hela eller större delar av gatubredden utan att för den sakens skull skarpt reglera bil- och cykelhastighet ända ner till gångfart. Det är viktigt att trafiktempot naturligt dämpas och samspelet ökar via hela gatans utformning och användning.
En av de stora fördelarna med en lågfartsgata är alltså flexibiliteten i möjliga utformningar samt möjligheten att även cyklister kan färdas mer fritt på gatan, tillsammans med gående och bilister i total blandtrafik jämfört med gator som är striktare reglerade som gångfartsgator eller gågator.
En lågfartsgata kan även tillåta och fungera bättre totalt sett för en gata som behöver tillåta mer frekvent, om än inte stor, biltrafik i samspel med gående/cyklister än vad övriga alternativ ger.
Man ska vara medveten om att gator som helhetsutformas utan trottoar eller tydlig gångbana kan upplevas svårare att förstå, orientera sig på och känna sig trygg med att använda för barn, äldre och personer med funktionsvariationer. Särskild omsorg och hänsyn behöver därför tas till detta tas vid utformning och särskilt anpassat stråk för gående ska som regel ordnas.
Det kan t ex innebära att gående med större behov av trygghet och tydlig orientering ska kunna röra sig längs fasad eller via ledning av möblering, ledstråk etc och det ska även finnas något ställe där det är tydligt att man får och kan passera tvärs gatan på ett tryggt sätt. Andra gående ska kunna känna sig välkomna och ha möjlighet att röra sig mer fritt tvärs och längs gatan utan att bli hindrad av stora mängder biltrafik. På en lågfartsgata kan det t ex hända att bilar måste stå och vänta på att ett fordon framför som stannat till för t ex lastning/lossning medan gående och cyklister lätt ska kunna passera och fortsätta utan att bli fördröjda eller hindrade.
Lågfartsområde används i det lite mindre, lokala nätet. Det kan användas i hela staden, där behoven för de gående är stora och där det inte är lämpligt eller önskvärt att begränsa cyklisters framkomlighet eller biltrafikens tillåtlighet att nyttja gatan, utan att för den saken skull inte heller bjuda in till höga cykelhastigheter eller höga biltrafikflöden. Anslutande gator och fastighetsin-/utfarter kan finnas i olika utsträckning. Lågfartsgator är som regel inte lämpliga att trafikeras av kollektivtrafik eller genomgående tung trafik. Utformningen behöver nogsamt anpassas till behoven och funktionerna på den aktuella gatan och kan därför se lite olika ut från fall till fall.
Utformning (för den mer avancerade typen av lågfartsgata/-område)
Några exempel på vanliga utformningssätt beroende på situation och förutsättningar
- utformningen avviker oftast från utformningen av traditionella gator
- hela gatan kan där så är lämpligt utformas med ett gemensamt golv, i andra fall med olika ytskikt beroende på behov och funktion
- gatan kan möbleras med t. ex. sittplatser, grönska och annan gatuutrustning
- möbleringen ska hjälpa till att bryta av raka körlinjer och därmed sänka biltrafikens hastighet
- kantsten (trottoarkant) eller regelrätt gångbana finns ej
- det finns genomtänkta stråk med god framkomlighet, tillgänglighet och trygghet för barn, äldre och personer med funktionsvariationer
- stråk ska fungera även på de platser/gator där uteserveringar finns
- i många fall delas gaturummet inte in i köryta respektive gångyta, utan utformas med möbler/utrustning och ytskikt på ett sådant sätt att gatan tydligt uppfattas som en gemensam plats
- i vissa fall behöver körytan tydliggöras via materialval – särskilt på trånga gator som utformas med ett körfält kompletterat med mötesplatser
- tillräckligt stor omöblerad yta måste finnas så att räddningstjänsten, renhållnings-/snöröjningsfordon och leveranser kan ta sig fram